- Tid: 5 timmar 20 min
- Avstånd: 13,5 km
- Höjdmeter: 720
Knutshøe, även kallad Besseggens tuffa lillebror, är ett 1517 meter högt berg som ligger i östra Jotunheimen. Vandringen utmed ryggen bjuder på fantastiska vyer åt alla väderstreck. På två ställen krävs det att man scramblar lite, vilket innebär att man behöver använda sig av händerna för att ta sig upp. Det svåraste partiet är precis i början av leden. Klarar du av detta är resten en walk in the park.
Från parkeringen var det ungefär 1 km vandring för att ta sig till insteget. Vi hade sparat den här turen tills väderprognosen såg som bäst ut, då det inte rekommenderas att gå den i blöta förhållanden.
Det var sparsamt med ledmarkeringar, men stigen var väldigt vältrampad och upplevdes aldrig svår att hitta. Följ rygg så är du trygg!
Här tar jag mig upp för det första kruxet.
Amandas tur.
Väl uppe var det bara att vandra vidare längs ryggen.
Tydligt och lättvandrad stig mitt på ryggen.
Passar på att stretcha lite mitt i klivet.
Jotunheimens höga toppar och glaciärer börjar träda fram.
Efter ett tag fick vi syn på toppen av Knutshøe. I bakgrunden dominerar Besshøes massiva topp.
Toppen närmar sig, och så även dagens andra krux.
Här tar jag mig upp för den sista branta passagen. Inget att skriva hem om direkt. Såg brant ut på håll, men väl inne i det så kändes det inte så brant eller luftigt.
Amanda på väg att bli omkörd av en hurtig norrman.
På toppen möttes vi som vanligt av fantastisk utsikt, och även några andra vandrare som passat på att avnjuta en toppfika.
Obligatorisk selfie på toppen av Knutshøe.
Nu fortsatte vandringen utmed ryggen och mot Leirungsdalen.
Stötte på ett får som stannat och beundrat utsikten. Imponerande att det hade tagit sig ända upp hit.
På ett ställe på vägen ner såg det ut som att man skulle kunna ta en genväg till vänster. Det kan man inte! Leden går istället till höger.
Det var några ställen på vägen ner där man fick vara lite kreativ.
Otroligt vackert i Leirungsdalen.
Lite nedåtklättring.
Amanda litar fullt ut på vibramgummit i sulorna.
Snart nere i Leirungsdalen.
Vägen tillbaka genom dalen var bitvis snårig och bitvis stenig. Inte jätteroligt om man jämför med hur kul vi haft det uppe på ryggen av Knutshøe.
De sista två kilometrarna öppande det upp sig lite och det gick att hålla bra tempo.